Lars Orrskog: Åtta delar

mitt liv i åtta aggressiva stycken

till detta lägger jag nu ett annat liv mitt eget i åtta aggressivt förstorade och förvrängda stycken i en enda mening i ett antal olika mot detta liv korresponderande modi:

1 i något av de yttre mongolierna nedanför viktoriafallet eller kanske i en skogsdunge inte benämnd svårt att veta vilket eftersom inte heller benämnda platser är skyltade och det inte finns någon kompass samtidigt som klockan på åhléns söder stannat på tio över två och ännu mera särskilt som alla verklighetens klockor inklusive solens också var tio över två och vad honom anbelangar mycket väl också kunde vara den positionen som enligt astronomerna är tidens noll-punkt det vill säga den tidpunkt kring vilken universums kontraktioner kringpendlar med frekvensen tiotusen plus ett miljarder ljusår per hopträngning respektive utspridning och finns då liv på någon annan

2 himlakropp så kan du ge dig tusan på att klockan är tio över två även där och att ofelia ligger och guppar i sin näckrosdamm med lukt av balsam dy och gamla apelsiner och det var just vid denna labila tidpunkt i den unkna lukten av gammalt damm och på den således skyltlösa platsen som jag vaknade upp i en tunna med mynningen vänd mot skanstullsbron för när tiden stannat är det så dags att ångra sig eller begråta sina ostoppbara handlingar men vi kan då också ostörda undersöka varandras kroppar och det man så vill upphör att existera i denna kroppslustarnas paus till exempel hylands hörna och nu kom jag lite av mig för tro mig eller ej men just nu kommer det in

3 tre ryska flickor i berättelsen klädda i jaguarimi-terade jackor och alldeles för små stjärtar fast nu har dom redan försvunnit och jag kan fortsätta titta ut ur min pälsbrämade tunna som egentligen är yttersta delen av den tunnel som går från andra världskriget via mammans livmoder till södra barnbördshuset och som på samma sätt som tiden när den nu återuppstår vänder och går i andra riktningen i götgatans förlängning söderut och mynnar alldeles intill det osannolikt otidsenliga kontoret till molineux spedition aktiebolag där en curator efter anvisningar från sin konstnär instruerat tre sekreterare och en förman i tidstypiska kläder och poser och jag bara undrar hur kom dom

4 dit och var blev alla ryskorna av vilket för er kanske är av mindre intresse men som för mig och mamman är av yttersta vikt om vi nu ska kartlägga och försöka få bekräftat att vi inte är tokiga utan som läkarna vidimerat på sina intyg bara hamnat som i en tidsficka som också visat sig vara en rumsficka där ofelia alltså kan flyta omkring i sina vattlingon med kråkris och nu också en svag doft av honung i den evighet av lystnad som där finns inkapslad som en svag elektrisk nylonstrumpevibration över den skanstullsbro och det åhléns som faller in över mig som en lavin av minnen och som landar på mig som ett tjockt täcke av damm när jag nu tar tillbaka det liv jag för länge sedan levde

5 och den tid som urmakarna nu fått gång igen om än baklänges och som får minnena att rulla ut i strängar längs de av tusen cyklar formade spåren i asfalten ner mot åhléns och här någonstans kommer själva skanstullsbron att beskrivas ända in i rännstensfogarna med sina ansamlingar av kolapapper tallbarr och stenkulor och ner i själva asfalten med sin mjuka smak av tuggummi under den luft av pollen yrande som man på den tiden aldrig fick allergi av möjligen hemlängtan och alla bullar och saften som jag tänkte på när jag cyklade hem till mamman och alla andra minnen av materia och ande som tränger sig på när man skär ut några meter stad med tillhörande asfalt

6 strängar och betraktar dom i ett sådant ljus som kan svepa in frånsydväst när klockan är straxt efter två på våren efter att man kommit ut ur tunneln i sista stund för när jag vänder mig om har tunneln förvandlats till en av gatukontorets värsta ormgummislangar i konvulsioner utspyende grundvatten från de inre mongolierna från fatburen från gamla brunkebergsåsen och massa annat gammalt södergroll i våg efter våg sköljande det smutsgrå dyvattnet längs ringvägen och fram till den plats där det en gång låg en död blåval till allmän beskådan också utsöndrande ångor längs götgatan som dock i det långa loppet efter ännu en kambrosilurisk era skall stelna i ett kalkstensmassiv

7 utmed det som en gång var ringvägen att inga cyklar den med hur många växlar som helst skulle kunna forcera men i vilken man med ledning däremot av gamla sekelskiftesritningar kunde karva ut som en ny ringvägen med ännu vackrare och mer utsirade hus liksom centrala warszawa en gång återutsirades i skala ett till tio någon gång efter att tiden i åhléns blåa klockboll startat igen om än baklänges och ni bara säger vi tror dig inte på vilket jag svarar a) att här finns inget att tro allt är nedtecknat ordnära och bildgrant precis jag som såg och hörde det och har jag då ändå inte berättad vad jag nyss såg på väg till denna föreställning en konstnär nämligen vid namn

8 duncan som höll på att sitt eget blod över en kanvas på golvet skvätta och b) att jag i år och månader på grund av uppfostran och rädsla för repressalier hållit inne med all dessa berättelser men att jag nu när tiden äntligen vänt och jag kan se mig själv och mamman insvepta i dimma i en glänta i den morgontidiga hasselbacksskogen tillsammans med några väldigt trevliga små krokodiler inte längre orkar det är därför jag läcker samt c) försök själva så får ni se hur svårt det är att tala sanning varvid måste jag dock samtidigt erkänna att jag ibland blir så ivrig att jag i mitt berättande förekommer mina egna minnen vilket fått oss båda att ifrågasätta den fria viljan och nu vill jag inte mera

http://molineux.se/index.html