Lars Orrskog: Rufus ny version

 

i det stumma slasket
rev 2012-07-24

det på den tiden då rufus liten var
snabb som en vessla vig som en utter
av sig väldigt glad
på vintern och i skymningen en moddig väg
ett översnöat gångställe av någon anledning
ut vi gick att något schackliknande spel
vid vägkanten spela fortsätta

med pjäserna vi skojade där vi på knä
mitt i snö­slasket från plogbilen låg
på våra midjor vickande
allt mörkare det blev inga gatlyktor inga hus
fast just vår lägenhet vi lämnat
till farmors hus i kärrtorp straxt vi kommit
man tro kunde
men det snarare någonstans i nackareservatet
vid brostugan var hur det nu komma sig kunde
efter­som plogbilen förbi just kört
det väl av sig kom att sådana eftermiddagar
jag inte sällan ut i skogen har i skymning
inbakad och snöslask gått

rufus en mörkblå overall i skön att hålla
på huvudet inget hade
och märke jag plötsligt till lade
att han inte några skor på sig heller hade
ett par sockor bara tjocka blåa mitt i slasken
men så du inte ha det kan
visst jag kan sa Tuve iväg i mörkret
utmed vägen slank reflexer och gatlyktor inga
jag honom då och då som ett blått streck såg
som bort från vägen styra jag försökte
men för rufus det lek bara trodde var
allt mindre synlig längs vägen
tillbaka och fram sprang som en hundvalp
på lek i blå sockorna slaskiga ganska nu

bilen jag tyst hörde och ganska långsamt
men ändå bil och ropade jag något
svar inte hörde och allt svårare att se tiden
som janu­ari­nittonhundrafemtio blev
och kom så bilen och nästan ingenting
jag nu se kunde och bilen alldeles intill
och rufus borta
jag för ögonen mig tog men inte upp få kunde
jag blind blivit hade och bilen stannade
något ljud från bilen eller rufus varken hördes

sålunda jag på eftermiddagen ett hotell i ensam drömde när livet form av ett minne stort av saknad tar och händelser som råkar man ihåg komma ner som kulor i små inbuktningar i minnet rullar