2012-07-10

Utkast till flotte

Jag tänker så här: en flotte. Alla glada människor. Hela stora medelklassen. Och arbetarna därtill. I hela vår del av världen. Den västliga världen. (Exakt vad dom har för sig i den östra världen vet jag inte. Men det räcker att den västliga världen flyter omkring på denna flotte.) Låt oss kalla den Medusa. Flotten är sedan länge ute på fritt vatten. Ingen ser längre land. Men dom är glada. För det har gått djäkligt bra. Alla är mätta och belåtna. Dom hade en stor matsäck med sig som dom köpt för en billig slant. (Det måste ha varit från den östra världen eller sydliga. Eller den tredje kanske.) Och gott om dricka har dom. Ni vet sånt där dricka som man blir glad av. Och som gör kompasser och andra instrument onödiga. Här går det framåt eller vart det nu går med gott humör. Dessutom är det svårt att läsa kompassen i detta uppsluppna tillstånd. Och kanske finns den inte heller längre ombord. Kanske åkte den i sjön i någon av dom stora festerna. Då allt kunde handlas för en spottstyver. Och massor av spottstyver har dom med sig. Och när dom tar slut trycker man upp nya. Och oj vad det går undan. Motorerna bullrar och skummet yr. Men mest är det drickat som skummar Och som gör att man blir så glad. Några säger att drickat håller på att ta slut. Sådana glädjedödare finns det också ombord. Men dom skiter vi i. Nu seglar vi vart vinden bär oss. Och så vidare och så vidare och så vidare tänker jag om det fossildrivna samhälle jag lever i. Och där jag inte längre vet om jag vågar eller ens vill vara glädjedödaren. För vad tjänar det till? Vad kan en looser göra mot alla som betyder något. Och alla andra också förresten. Så tänker jag.

 

Jag - en looser

Häromdagen rodde vi till byn. För att handla och dricka en kopp kaffe. Det är inte mer än några hundra meter till byn så den ligger inom roddavstånd. På bordet intill på fiket satt en man som jag träffat några gånger nere vid ångbåtsbryggan. En hygglig karl har jag tyckt. Vi växlade några ord och han pekade på sina barnbarn som han inte fick en lugn stund för. Dom skulle åka motorbåt och fyrhjuling och moppe också. Och vad gör man inte för sina barnbarn. Jag blev lite tagen och tittade mig omkring. Där stod flera fyrhjulingar parkerade vid caféet. Och vid affärsbryggan låg tre day-cruisers i halvmiljonklassen. Och ingen hade väl rott till den affären på flera år nu om man undantar vår lilla utflykt. Och nu började jag känna mig riktigt besvärad. Var det kanske jag som var fel? Helt fel ute?

Jag behöver inte tänka tillbaka mer än 10 år för att minnas att sommargästerna på denna ö brukade cykla till affären och dra sina hemgjorda cykelkärror med allt vad som behövdes till stugan. Och nog fanns det alltid någon som rodde på sjön. Vi var några som trodde det var så man gjorde på semestern. Några av oss håller än idag fast vid våra gamla vanor och har fått för oss att det är vad man ska göra för miljöns skull. Jag brukar propagera för det. Jag brukar säga att miljön kräver att vi lugnar ner oss lite grann. Att det är ett sätt att rädda världen. Men nu förstår jag – för första gången faktiskt på mina 20 år som miljöengagerad medborgare och forskare - att vi är en väldigt liten minoritet och att man nästan kan läsa ordet looser på våra pannor. Jag kom på mig där vid affären att inte riktigt våga längre. Väga diskutera vad en hållbar framtid kan tänkas kräva av oss. För det enda som då händer är att jag förstör den goda stämningen. Du har tappat kontakten med utvecklingen kommer dom att säga. Nu gäller andra normer. För 75 år sedan körde man häst och vagn här ute i skärgården. Är det så du vill ha det så gå och köp dig en kuse. Men kom inte hör och var.

Och så börjar jag tänka på våra 50 släktingar, de 200 grannarna i bostadsrättsföreningen, de 100 sommar- och fastboende vi känner på ön och dom andra 150 personerna jag har morskontakt med i min vardag. Och jag kan inte minnas att någon av dessa 500 medmänniskor under den tid miljöfrågan varit het, hållbarhetsordet nämnts i var och varannan nyhetsrapport, och alla lärt sig vad växthuseffekten är har bytt ner sig till en mindre bil, sålt en av familjen två bilar, bytt sin fyrhjulsdrivna bil mot ett enklare fordon, skqffat sig en mindre lägenhet, köpt en mindre båt, gjort lite färre flygresor än tidigare eller slutat äta kött. Om jag räknar bort de 20 nära vännerna som jag valt med omsorg och som gjort åtminstone något av allt detta så har min medmänniskor faktiskt inte gjort något av allt detta. De flesta har däremot gjort precis tvärtom: man flyger mer och längre, man skaffar sig mera fyrhjulsdrivet och man lever det goda liv som de allt högre inkomsterna medger.

No one gives a shit. Och varför skulle dom. Statsministern har ju försäkrat att svenskarna är bäst i världen och att regeringen har fungerande planer för en hållbar värld någon gång på 2050-talet. Ingen fara på taket. Ja vi är så duktiga att regeringen numera tycker vi ska satsa våra miljöpengar i utlandet. Där kan dom behöva lära sig ett och annat. Och sluta för guds skull inte att konsumera. Bara tillväxten kan leda oss ut ur kriserna. Det må vara den social krisen, den ekonomiska krisen eller den ekologiska. Och ni som är överviktiga ni kan väl pröva att att äta lite mera. Ni kanske dör men ni gör i alla fall en god gärning för samhället.

Jag har visserligen några vetenskapsmän på min sida och mina 20 vänner. Men dom andra har varandra och så gott som alla ekonomer och politiker på sin sida. Ja hela det så kallade världssamfundet verkar det som. Så det är klart man är udda för att inte säga farlig. För vart skulle det leda om vilken liten minoritet som helst gjorde sig bred och försökte ta över de många skötsamma medborgarnas sinnen. För det är väl ändå ytterst demokratin vi måste värna.

 
 
 

lars orrskog sköntorpsvägen 72 s12038 årsta 0722020004
lasse@lasseorrskog.se