JAG FÖRSTÅR INTE (mars 2012)

Vi är numera inordnade i en enda berättelse om meningen med alltihopa. Man kan kalla den postpolitisk. Eller liberal. När jag var liten fanns det två. Men dom har smält samman till en. Det är en högljudd berättelse om lycka. Lyckan finns i välfärden och välfärden finns i pengarna och pengarna finns att hämta på marknaden. Den stora globala marknaden för allt från datorchips till människor. Marknaden växer stadigt – eller om man är på det humöret istadigt och hållbart – och med den pengarna, och med pengarna gissa vad. Jo välfärden. Det finns för tillfället vissa aber i fördelningen av välfärden, pengarna och marknadsandelarna så att vissa har mer välfärd och andra lite mindre. Men det är ett övergående fenomen. Det är bara och streta på. Det finns så det räcker åt alla. Och det finns inget tak. Tillväxten kan pågå i evighet och ingen kan föreställa sig hur välfärden ser ut om hundra år. Se bara bakåt hundra år. Vem kunde för hundra år sedan föreställa sig dagens välfärd. Livslängden, friheten, alla bekvämligheter, bostäderna, nöjena, transporterna som i det närmaste har upphävt tyngdlagens och friktionens fängelser. Man säger att befolkningen på jorden kommer att fortsätta öka men med ökad välfärd får vi minskade barnkullar. Så vist är naturen ordnad. Och allt tyder på att befolkningen på jorden kommer att stanna vid drygt 9 milliarder och sedan långsamt minska. Vilket kommer att ge utrymme för just det: en oändlighet av välfärd

Men där finns också sorg ångest och ilska. Även skam. Över värden som går förlorade över livsmönster som suddas ut över. Över en trivialisering av livet. Över bristen på mening bortom tillväxten. Och över allt som inte är människa. Allt biologiskt. Ja livet runtomkring oss. Och därmed också i oss. Miljön, naturen, de livsuppehållande systemen.

Alla vet – men ändå inte : det kommer inte att gå, jorden räcker inte till.
Förbannad och förtvivlad känner jag mig när jag hör politiker, intresseorganisationer och grannar i stort sett ignorera miljöproblemen. Eller tro sig - mot bättre vetande – kunna arbeta bort dom med mer tillväxt. Och med decoupling. Jag blir förtvivlad eftersom jag tror dom vet att dom ljuger. De av regeringen prisade svenska miljöframgångarna är en bluff - ett räknefel.

Det finns vill jag påstå en klangbotten av sorg i tillväxten. Kan ni höra den? Sorgen över det pris vi och framförallt kommande generationer och människor långt borta får betala för vår tillväxt här och nu. Sorgen över det vi aldrig får tillbaka. Sorgen över att minnas en tid med lägre tempo och mera dofter. Detta skriver jag utifrån en position där jag tillsammans med många millioner andra västeuropéer under loppet av några få decennier gått från en fantastisk standard med flera tak över huvudet, näringsriktig och tillräcklig mat på bordet, 18 grader varmt i rummet även på vintern, rinnande vatten och avlopp och varmvatten från varmvattenkranen nästan varje dag. Och tågresor på semestern till städer långt borta, skolgång och sjukvård. Ja allt man då kunde begära. Till en situation med ett omättligt överflöd av allt : mat, husrum, värme, varmvatten, resor till fjärran länder. För detta har kostat på. Det har här har åstadkommits at whos cost? Världen är inte ett ymnighetshorn för att tala med Alf Hornborg.

Det finns mycket skam – hos oss alla. Man säger att tillväxten och konsumtionssamhället göds av skam. Den som med stolt huvud bär sina brädor över axeln kryssande mellan bilarna på parkeringsplatsen utanför fredells kan trots all sin miljömedvetenhet ändå känna ett sting av skam över att bli uttittad på detta sätt som en stackare. För att inte tala om de barn som inte har senaste märkesskorna på sig. Skammen är en av de viktigaste drivkrafterna bakom vår beredvillighet att gå i reklammakarnas fällor. Samtidigt och hos samma människor lite längre ner i medvetandet finns också skammen över att dra undan levnadsförutsättningarna för kommande generationer.

Men jag måste också erkänna:
jag förstår nästan ingenting
av vad dom pratar om på rapport och aktuellt
för jag förstår inte ekonomi
någonstans undrar jag om det går att vara miljövänlig om man har hög lön
och vart pengarna skulle gå om jag vägrar hög lön för egen del
är det någon annan som konsumerar upp dom då?
det funderar jag över men värre ändå:
jag förstår inte var pengarna kommer från!!!
jag är helt klar över att jag inte gjort någon motprestation som gör att jag kan hävda att jag har rätt att duscha en timme i hett vatten varje dag utan att det nämnvärt påverkar min möjlighet att äta god mat eller resa till kanarieöarna
vilket jag naturligtvis inte heller skulle vara värd efter vilken måttstock som helst
jag förstår inte!
vem gör pengarna vem betalar mitt varmvatten
är det maskinerna som jobbar i det tysta är det mina grannar som sliter hårt för min skull är det mina afrikanska vänners släktingar som svettas eller är det dom smarta nanoteknikerna som finurlar ut hur man skapar värde av ingenting eller är det möjligen finansmännen - dvs dom som arbetar med pengar: dom har en massa pengar och är sedan duktiga på att förmera dom - men hur gör dom har dom sedelpressar i garaget?
jag undrar om jag ska skriva en bok över huvud taget eller om jag ska gå i skolan igen och lära mig hur samhället fungerar hur värde skapas och varmvattnet kommer in i mina kranar
lära mig hur det kommer sig att jag kan få så ohemult mycket grejer och bekvämlighet mat och varmvatten utan att göra nästan någonting
eller också är det helt enkelt så att jag håller på att bli gammal
gamla människor vågar säga att dom inte förstår
dom kan också säga att kejsaren inte har några kläder på sig
men ingen bryr sig
det blir nog bra ska farbror se
tänk att man en gång läste marx ......

 

2012-07-07

En morgon i min TV

En morgon i Almedalstider säger någon i min TV att i många år har Sveriges oljeberoende minskat men förra året ökade det igen. Sedan kommer Annie Lööf med sitt utspel: Folk med bilar som släpper ut mycket koldioxid ska betala mer skatt och de med små utsläpp mindre. På så sätt kan vi minska – det säger riksdagens egna experter – koldioxidutsläppen med 20% fram till 2020. 

Detta kablas ut till folket som den goda nyheten och tilltron till den svenska förträffligheten och vårt arbete för en hållbar värld ökar ett snäpp till. Dessutom ordnar hon så bra att det är dom andra som ska greja biffen. Dom med SUV:arna. Det gillar vi. Men om nu någon bryr sig: det är bara blåa dunster och skitsnack. Alla – jag säger alla – som arbetar seriöst med miljöfrågan vet det.

1. Koldioxidutsläppen från verksamheter på svensk mark har minskat under ett antal år. Men om man i stället räknar vad vår livsföring ger för koldioxidutsläpp globalt så visar det sig att dom har ökat hela tiden. Och om vi lägger till de utrikes flygresorna som konstigt nog fortfarande görs utanför statistiken så blir påståendet om de minskade koldioxidutsläppen bara fräcka.

2. Annie Lööfs förslag gäller transportsektorn. Där har koldioxidutsläppen aldrig minskat. Varför påannonseras då hennes utspel med ett påstående om de Svenska koldioxidutsläppen i största allmänhet?

3. Hur mycket svenskarnas utsläpp av koldioxid minskar med Annie Lööfs bilskatteförslag beror väl för faan på var man lägger gränsvärdena, hur hög skatten blir och i vad mån svenskarna låter sitt resande bero av kostnaden. Har riksdagens egna experter möjligen tänkt på det?

Så här låter min TV i stort sett varje dag. Det förekommer också glimtar av sanningen om miljön och ett och annat inträngande reportage om varför det blir som det blir. Men väldigt mycket av det som sägs om miljön är halvsanningar, lögner eller ren förträngning av den obehagliga sanningen. Och det är naturligtvis inte följden av något olycksfall i arbetet på SVT. Nej, någon har intresse av att det låter så här. Annie Lööf till exempel och alla dom som ännu inte köpt en SUV.

Lasse Orrskog
Sköntorpsvägen 72
12038 Årsta
lasse@lasseorrskog.se
www.lasseorrskog.se

 
 

lars orrskog sköntorpsvägen 72 s12038 årsta 0722020004
lasse@lasseorrskog.se