Lars Orrskog: Livradd

 

 
 

Jag är livrädd för gud 

Senaste tiden har jag mött många religiösa människor eller hört dom på radio och tv. Dom tror på ett högre väsen som inverkar på våra liv. Någon eller något man måste tillbe, tacka, be om något eller frukta. Och som gör det obegripliga. Som tar vid där vetenskapen tar slut. I bästa fall. Inte sällan ersätter väsendet vetenskapen. Tron tar över vetskapen. Inte bara så att man gissar sig till orsaken bakom saker man inte har någon bra förklaring till. Och som man i framtiden kanske kommer att ha ett välgrundat svar på. Nej den tro det handlar om kan aldrig ersättas av vetskap. För då skulle ju religionen upphöra. Och religionen kan aldrig upphöra. Tron är dess grund.  

Oftast är gud en man i lite ålderdomliga kläder. I mer sofistikerade religioner är gud lite vad som helst. Men med inflytande över våra liv. Ibland har den religiöse bara en känsla av att det finns så mycket förunderligt i världen att det aldrig kan förklaras rationellt. Det måste därför finna en mystisk kraft därbakom någonstans. De som är religiösa på det sättet är ine intresserade av att försöka ta bättre reda på hur det ligger till med det förunderliga. Nej dom hävdar att det förunderliga alltid kommer att vara förunderligt. Och att vi ska vara andäktiga inför det. Tänka på det i andakt. Vara ödmjuka. Inte förhäva oss med försök till värdsliga förklaringar. Och dom tror att det finns en kraft någonstans som är aktiv i det dagliga skapandet av världen. Och som man måste hålla sig på god fot med för att det inte ska gå illa för en. Alla dom kallar jag religiösa. Dom som bara är ödmjuka inför människans måttliga begåvning och förmåga att förstå allt, men som inte tror på något aktivt väsen bakom världen kallar jag inte religiösa.  

Så nu vet ni vad jag menar med religion och religiös. Är dom många dom religiösa? Jag tror det. Men man kan aldrig veta så noga för väldigt många svenskar till exempel beter sig normalt mycket sekulärt. Dom bryr sig föga om kyrkan. Men dom vill ändå hålla en liten väg öppen till gud. Så på en direkt fråga säger många att man kan aldrig veta så noga. Dom som vet att gud finns då. Hur många är dom? Kanske 10% av svenska folket. 50 % av amerikanska folket. 90% av arabiska folket. Alltså, globalt är dom väldigt många.  

Och alltså, under senaste månaden har jag träffat många som vet att gud finns. Hyggliga människor. Vanliga människor. Människor som fungerar bra i samma vardag som jag finns i. Men dom tror på ett övernaturligt och för deras – och min - vardag avgörande väsen som finns bortom vårt förstånd. Och i vars namn man kan göra gott för världen och medmänniskorna. Ibland är det så att det goda endast kan komma från de som tillber gud.   

Nåväl. Nu skulle jag kunna komma med hundratals argument för att gud inte finns. Och för hur naivt det är att tro på en övernaturlig gubbe med grått skägg som av någon anledning valde ut människodjuren på planeten Tellus som sin särskilda skyddsling i ett universum fyllt av milliarders milliarders milliarders alternativa planeter och livsformer. För att inte tala om räven här intill mig eller gråsuggorna under mitt hus, som alternativa primära skyddsobjekt. Men det ska jag bespara er. Jag skulle också kunna raljera över hur kyrkan gång på gång har fått flytta bort gränsen mellan vad som är sekulär kunskap respektive religiös tro så att många religiösa till och med börjat acceptera Darwins evolutionsteori, vilket på 1800-tdalet hade renderat personerna i fråga en bannbulla. Men det hoppar jag. Jag skulle också kunna argumentera för att drömmen om ett evigt liv vore detsamma som drömmen om ett liv utan kärlek. En dröm om döden.

Slutligen skulle jag kunna berätta för er hur fascinerad jag är av hur vi tänker och fungerar som människor och hur samvaro och samhälle är möjligt. Och om min epistemologiska position. Det vill säga vad jag tror om vetandet. Men det ska jag också bespara er. Men ni ska i alla fall veta att jag inte tror på det enkla rationella vetandet eller på den ovedersägliga sanningen. Det finns legio av sanningar. Och ett stort mörker. Men det ska jag berätta om en annan gång. 

Jag ska här inte heller trötta er med den oro jag känner för miljön och naturresurserna i världen och för vad vi människor gör med de system som upprätthåller livet för oss och allt annat levande. Och hur rädd jag är för att vi inte i tid kommer att göra något åt miljökatastrofen bland annat därför att så mång av oss tror att det inte är vår sak att bestämma över vårt öde. Det är i sista handupp till gud .  

Vad jag däremot ska berätta är att jag då och då under delar av sekunder i mina senaste möten med religiösa tror att det är jag som är tokig. Inte dom. Att jag fått alltihop om bakfoten. Att inget är som det synes vara. Att jag och ni lever i ett töcken. Vad som helst kan vara en villfarelse. Jorden är inte rund. Jorden är platt och universum tar slut dit ögat inte längre ser. Och minns detta att utan gud skulle vi klösa ögonen ur varandra. Så var ödmjuk. Häda inte.   

Så har jag inte känt tidigare. Men observera att det jag känner under dessa mikrosekunder inte är religiositet. Det jag känner är skräck. Skräck för att tappa fotfästet. Och tänk om jag vore liten flicka i en koranskola (eller får kanske bara pojkar gå i sådana skolor?) i Afghanistan och blev underviad om detta. Bleve jag då inte djupt religiös alternativt tokig? Eller om jag satt i mormonernas tempel och väntade på Jesus snara återkomst i sällskap med Joseph Smith och glömde allt jag dittills hade trott mig veta om jordens geologiska tidsåldrar. Eller kanske var jag gäst hos någon religiös sekt som sa att jorden är platt. Dom visade mig massor av bilder på hur platt jorden är och på horisonten som slutet på jorden och övertygade mig om att de långväga resor jag företagit inte är linjära utan cirkulära och cirkeln jag rör mig i är så stor att jag inte uppfattar att jag inte går rätlinjigt. Och har jag kanske inte gått vilse i skogen någon gång och kommit tillbaka till utgångspunkten? Så se där. Och kanske har jag några släktingar som lär mig att syskonkärlek är en gåva från gud. Utan gud skulle ni mycket väl kunna slå ihjäl varandra. Så var ödmjuk. Och jag skulle välja att vara ödmjuk hellre än mördare. Och lämna allt vad jag dittills trott på bakom mig. Lämna ett helt liv av sökande efter kunskap och i stället söka mig in i och stanna i mystiken som en offerlamm inför gud.  Det är skräck för mig. Jag är livrädd för gud.