Till mina klasskamrater.
Därför gör vi ingenting. Fastän vi vet.
Ett påhopp i elva punkter (version ”vi”) augusti 2014.
Till denna text hör ingen copy right. Kopiera och sprid den hur du vill.

  • Människan lever inte längre på jordens avkastning. Människan lever på jorden själv, på kapitalet. Vi urholkar för var dag som går alltmer av jordens förmåga att försörja oss och ta hand om och återcirkulera restprodukterna efter oss. Gränsen för ett hållbart mänskligt samhälle passerades för ett par decennier sedan och vi har inte precis blivit färre eller mindre krävande efter det. Naturvetare har räknat ut att det skulle behövas ungefär 1,4 jordklot för att hållbart försörja oss med dagens produktions- och konsumtionsmönster. Men det har vi inte. Vi har ett jordklot. Vi kanske inte tror naturvetarna. Några av oss kanske tror att dom ljuger för att få mer forskningsanslag. Men dom flesta av oss är nog, längst där inne, medvetna om situationen. När man vågar tänka efter svindlar tanken. Ingår jag verkligen i den generation som för egen vinnings skull började såga av den gren vi alla sitter på? Men nej. Vi gör ingenting. För ingen annan gör något. Inte regeringen heller. Och den borde väl veta. Så varför ska jag?

 

  • Några lever i överflöd. Andra i misär. Ni mina klasskamrater hör liksom jag till dom som lever i överflöd. Om det sätt den genomsnittlige svensken lever på skulle bli global standard skulle det behövas ungefär två jordklot utöver det vi redan har för att det skall fungera på sikt. Tar vi den genomsnittlige amerikanen som måttstock behövs det fem jordklot utöver det vi har, men tar vi indiern som norm räcker vårt enda jordklot gott och väl. Eftersom så mångas ögon numera riktas mot Kina kan det vara värt att nämna att om svenskarna, amerikanarna och indierna levde som genomsnittskinesen skulle det också behövas omkring ett jordklot. Det är sant att kineserna tar alltmer av våra gemensamma resurser i anspråk, men vi har ingen som helt anledning att klandra dom. Ansvaret för urgröpningen av jordens resurser är alltså väldigt ojämnt fördelat och ni mina klasskamrater hör till vinnarna. Nåja på lång sikt är alla förlorare men på kort sikt - kanske en generation kanske tre generationer – finns klara vinnare och förlorare. Mång av oss vet säkert också om det här även om vi inte brukar tala om det. Men gör inget. För vad kan jag göra åt alla orättvisor härpå jorden. Ni ska se att det på sikt jämnar ut sig. Tänker vi.

  • Att det gått så fort att passera gränsen för ett hållbart människosamhälle beror på två saker: befolkningsökningen och människornas ökade anspråk på välfärd eller om vi ska kalla det överflöd, framförallt i Västerlandet. När det gäller befolkningstillväxten räknar demograferna med att jordens befolkning inom de närmaste 50 åren kommer att öka från drygt 6 till drygt 9 milliarder invånare varefter befolkningen antas långsamt minska. Det betyder om ingenting annat händer (vilket är högst osannolikt) att människans katastrof blir 50% värre. Men någonting måste hända. Och kommer att hända. Frågan är bara vad. Blir det svält, sjukdomar och krig om dom sista resurserna. Eller blir det en ordnad och global omställning av produktionsmetoder och livsmönster? Även detta har de flest av oss en vag aning om, men väldigt få vågar tänka tanken ut. Vi tror väl som regeringen att allt kommer att ordna sig till det bäst bara man sitter still i båten. Eller så tänker vi kanske att ”dom” där borta har blivit väldigt många och tänker bli ännu flera så det är ”deras” problem: hur ska lilla jag kunna gör något åt jordens överbefolkning.

    Men hur tänker vi då? Vilka politiker röstar vi på? Hur argumenterar vi när miljöfrågan kommer på tal vid middagsbordet? Och vad har vi gjort för egen del. Har vi dragit ner på köttkonsumtionen, minskat bilresandet, flyttat till en lägenhet med mindre uppvärmningsbehov, kanske halverat våra flygresor, och börjat återanvända i stället för att hela tiden köpa nya konsumtionsvaror? Eller kanske inte. Statistiken säger faktiskt att vi markant ökat våra flygresor, att vi skaffat oss ytterligare en explosionsmotor: bil, fyrhjuling, traktorgrävare, båtmotor, snöscooter eller moped och att vi äter mera kött än för 10 år sedan. Dessutom har vår konsumtion av datorer, smarta telefoner och paddar mångdubblats. Men vi gör ingenting och jag vet varför. Alla som bestämmer här i samhället säger att vi ska konsumera och helst mera, inte mindre.

  • Antag att jag har rätt. Att vi är ganska medvetna om situationen men att vi faktisk inte gör något åt den, varken politiskt eller personligt. Och vi förklarar vår passivitet med att det är deras fel. Dom långt där borta. Eller så tänker vi att vi är värda vår levnadsstandard. Vi har jobbat hårt för den och det har faktiskt inte alla gjort. Eller så tänker vi kanske lite mer konstruktivt att teknikerna kommer att göra att alla så småningom kommer att få mer än nog. Vi medger säger vi att det finns svåra miljöproblem men vi kan inte göra annat än lita på Utvecklingen, framförallt Den Tekniska Utvecklingen. För vem vill bo i en stenåldersgrotta? Eller så tänker vi kanske att vad vet jag och vem är jag att sätta mig på tvären.  För så gott som alla ledande politiker och företrädare för företag och intresseorganisationer säger att vi måste fortsätta jobba och konsumera annars stannar samhället, och så sitter vi med den katastrofen i knät i stället för miljökatastrofen. Dessutom är ekonomisk tillväxt, särskilt grön ekonomisk tillväxt,  fullt förenligt med miljömålen ja till och med enda lösningen på miljöproblemen. Så till exempel berättade ju statsministern för president Obama att vi svenskar har lyckats öka bruttonationalprodukten utan att öka utsläppen av växthusgaser. Vi har lyckats bryta den koppling mellan tillväxt och miljöproblem som ekonomer i andra delar av världen hittills bara drömt om. Påstår statsministern.

    Om dessa våra tankar finns mycket att säga. Men framförallt tror jag att det är ett högt spel vi spelar när vi tillsammans med regeringen förordar ”business ungefär as usual” eller till och med ”more busines än usual” som lösning på en fullständigt unik kris för mänskligheten. För det är minst sagt våghalsigt att bibehålla politiken som den bedrivs, det ekonomiska system som bidragit till problemen och alla de andra institutioner som definierar det samhälle som nu är i kris. Ja det är ett så högt spel att statsministern till och med måste ljuga för att hålla oss lugna. Påståendet om den svenska förmågan när det gäller att frikoppla tillväxten från miljön är nämligen rent ljug, eftersom han när han redovisade utsläppen av växthusgaser inte tog med varken de utsläpp som görs i Kina med flera länder när man där tillverkar de produkter vi konsumerar här hemma, eller våra utrikes flygresor som av någon mystisk anledning inte finns med i statistiken. Och om inte statsministern har koll så varför ska vi. Tänker vi.

  • Men framförallt påstår jag att dom flesta av oss verkar djupt nedsänkta i den ekologiska moderniseringsdiskursen. Med diskurs avses ett sätt att tala om någonting som medför ett särskilt sätt att förstå och förhålla sig till det. Ett visst sätt att förhålla sig bland många möjliga förhållningssätt. Därmed också sagt att diskursbegreppet är ett maktbegrepp eftersom ett sätt att förstå tränger undan andra sätt att förstå. Den ekologiska moderniseringsdiskursen säger att produktionen och konsumtionen, utan särskilt mycket konsekvenser för oss, lätt kan ställas om och bli grön. Ekonomin kommer i framtiden att i stora drag fungera ungefär som förut men den kommer till skillnad från tidigare att drivas av gröna incitament. Det kommer marknaden med hjälp av mer medvetna konsumenter att se till. Ja industrin kommer både växa och bli grön och så småningom kommer alla att få både välstånd och bra miljö. Och industrin, transporterna, jordbruket och boendet kommer att bli så smart att energi- och råvarubehovet faktiskt minskar trots ökad välfärd. Så vi kommer inte heller att ha problem med uttömning av naturresurser. För så väl fungerar den osynliga handen, lägger man sig bara inte alltför mycket i. Har vi lärt oss och då är det klart att vi inte sätter dig på tvären.

 

  • Ja, det är jäkligt svårt att sätta sig upp mot den rådande diskursen, för den är så stark att den blivit som en kollektiv överenskommelse om vad som kan anses vara sant, rimligt och realistiskt. Andra diskurser framstår då som orealistiska, falska, irrelevanta. Till dessa ”orealistiska, falska och irrelevanta” sätten att förstå och tala om miljökrisen hör den där politiken, det vill säga de gemensamt fattade besluten om hur vi ska ha det tillsammans, får mycket större betydelse, jämfört med den marknad den ekologiska moderniseringen förlitar sig på. Alltså en mer politiserande diskurs. En annan i miljörörelsen vanlig diskurs är den där man litar mer till civilsamhället och dess förmåga att få oss att hesitera och välja en grönare och mindre anspråksfull livsstil. För att inte tala om den kritiska diskurs där den rådande kapitalistiska ordningen ses som orsaken också till miljökrisen. Eller den där de tekniska landvinningarna avslöjas som bländverk, för de kostar på både människor och miljö. Någon annan stans. Långt där borta. Men alla dessa alternativ överskuggas för tillfället av den ekologiska moderniseringsdiskursen, det minsta motståndets diskurs. Även de som visat att det faktiskt inte går att ha ekonomisk tillväxt utan att det får miljökonsekvenser – för det är den sanning som gäller till dess någon visar att motsatsen förekommer - försvinner i den nyliberala och ”gröna” tillväxtyran. Därför gör vi inget. Fastän vi vet.

  • Men vi agerar inte heller politiskt därför att vi tror att miljöproblemen ligger utanför politiken. De är ju naturvetenskapliga och ska lösas med tekniska åtgärder. Men där har vi faktiskt fel för  de är politiska i allra högsta grad. Miljöfrågan är en genuin rättvisefråga, fastän den dimensionen nästan aldrig syns i miljöpolitiken. På allt från lokal till global nivå. Studerar man i en svensk storstad vilka bilar och bilister som släpper ut sina lokala avgaser var, och vilka människor som framförallt drabbas av dessa utsläpp finner man nästan alltid mönster. För det är ingen slump vilka som drabbas av vad. Vanligtvis är det de bättre bemedlade som står för större utsläpp än de mindre bemedlade medan de minder bemedlade får ta en större del av utsläppsproblemen än de bättre bemedlade. Så är samhället ordnat. På den globala nivån är det inte svårt att finna likartade lagbundenheter. De globalt bättre bemedlade, det vill säga vi, lever i hög grad på naturresurser som utvinns långt borta i våra före detta kolonier. Som dom säljer till oss för en alltför billig slant med tanke på att den handeln ofta gör dem urarva de livsuppehållande systemen i deras natur. Samtidigt som vi kan skaffa oss lyxen av diverse naturreservat som vi är så grönt stolta över. Och så vidare. Och detta är den orättvisa vill jag påstå som tillsammans med den allmänna urlakningen av jordens resurser blir till en tickande bomb. Nej, naturresursuttömningen och miljöproblemen blir vi aldrig av med så länge de stora orättvisorna i levnadsförhållandena består. Men när hörde man någon miljöminister tala i sådana termer? Så varför ska du och jag ….

 

  • Jag har här skrivit vad vi redan vet, men helst blundar för: att människorna på vår planet lever över sina tillgångar och att denna överkonsumtion är väldigt ojämnt fördelad över klotet. Jag har också påstått att risken för naturkatastrofer, svält och krig är överhängande med tanke inte minst på att jordens befolkning kommer att öka med ytterligare 50%. Om vi inte gör något drastiskt åt vårt sätt att producera, konsumera och leva, inte minst vi i länder som Sverige. Sedan har jag med stöd av statistik visat att de flesta av oss – mot bättre vetande – fortsätter våra liv som om ingenting hänt. Få verkar tagna av stundens allvar. Detsamma gäller beslutsfattarna i politiken. Där hejar man snarare på den ohållbara konsumtionen och hoppas – på oklara grunder – att marknaden kanske bättre än dom själva kommer att fixa miljöproblemen. Men om så blir fallet eller inte verkar ingen bry sig om att undersöka på allvar, därför att politikerna och näringslivet och vi klasskamraterna i mitten nästan alla är så hårt uppbundna i föreställningen om det goda samhället och den goda ekonomin som det ekologiska moderniseringsparadigmet postulerar. Vi lever i en bubbla! Detta är den viktigaste anledningen till att så få av oss gör något fastän vi någonstans vet. Och vi bryr oss faktiskt inte heller om de orättvisor som är både förutsättningen för och konsekvenserna av naturresursuttömningen och miljöproblemen. Eller?

  • Nå, vad ska vi göra då? Vad begär jag? Ja inte är det att någon av oss ska sitt inne med lösningen på hur vi bygger en bättre värld. Men det jag tycker man kan begära av oss är att vi, med den kunskap vi någonstans har om att mänskligheten håller på att såga av den gren den sitter på, i alla fall inte köper idén om att inget särskilt behöver göras annat än att efterfråga mer gröna grejer. Att det ekonomiska system och de institutioner vi haft sedan industrialismens genombrott kan fortsätta och användas i stort sett intakta. Det skulle vi aldrig acceptera om vi till exempel hade massarbetslöshet, om kriget stod för dörren eller om våra hus år efter år sköljdes iväg av vårfloden. Så vi måste faktiskt skärpa oss. Och även om det ännu inte finns en tillräckligt skarp och omfattande miljörörelse eller en rättviserörelse som verkligen kan ändra den politiska agendan, så kan vi väl i alla fall sluta leva på ett helt uppenbart miljöförstörande sätt. Äta mindre kött, minska ordentligt på flygresorna och inte värma upp så många kubikmeter bostadsrum som vi faktiskt gör. Till att börja med. Och snälla: köp inte några fler traktorgrävare, fyrhjulingar eller personbilar. Ja inte ens en snöscooter.

 

  • Nu önskar jag bara att jag har fel. Vill verkligen ha invändningar. Jag kanske har missuppfattat naturvetarna eller läst fel i statistiken. Eller så är det någon som vet bättre än jag: vi kan visst fortsätta flyga och konsumera som vi vant oss vid. I så fall är det något jag inte förstått. Eller så håller kanske en för mig okänd politisk opinion på att växa sig stark i medelklassen för ett systemskifte Var snäll tala i så fall om det för mig så kan både du och jag och sova lite bättre om nätterna. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

lars orrskog sköntorpsvägen 72 s12038 årsta 0722020004
lasse@lasseorrskog.se