Lars Orrskog: Andra texter

 

 
 

 

Årsta 10-06-10

A CONSTRUCTIVIST AND RELATIONAL APPROACH

Dear RuMM

When we meet again after summer I would like to use one of our lunches or an internal seminar for to – once again – summarize what a discourse theory approach might mean in our context. And argue that the discourse approach could be one of the characteristics of RuMM-research . My argumentation will be as follows (here written in the I-form):

I hold a constructivist and relational perspective on social identity as well as on social institutions – that is on all that is social – and assume that there is a heterogeneity of  understandings and discourses about anything you can think of. There is no definition of anything social that could be called “true”. And social identities are constructed as differences within a system of purely negative relations. A is not-B. Further I hold that there is no human, social or societal essence – I am against essentials. Maybe the historical, political and discursive construction of all institutions and individuals – the subjects! - is the distinguishing character of discourse theory compared to all other approaches to the social. With no essentials there can not either be any pre-given destiny for anything social – I am thus also against all kinds of teleological thinking. Development is not driven by anything but what we decide to do.

I am further biased to see identities and “truths” as formed through the language = discursively. Social identities are in such a view mainly constructed within the relational system of our language. I do not understand linguistic systems as closed and centred totalities (which the structuralists did). Such systems are instead open and without a center. That makes me talk about discourses. That word should for the sake of clarity not be used by those who believe in linguistic firmness, who often use it in the meaning that different groups of people use different words and sentences and focus on different aspects of Society but can still belong to the same centered and well defined language. Discourse theory should be post-structural. And understand knowledge as a product of power as much as the other way around. Knowledge – power game.

All in all these believes and propositions lead to the conclusion that everything is political. That human society is political as long as there is any will at all. And that is a conclusion full of hope compared to systems of thought and believes where society is on its way somewhere and we can do nothing about it. I stay to the left in the political landscape but I don´t want to work politically in a society that is doomed to follow what Marx thought was the destiny of all societies. Intellectually it is also much more stimulating to find paths and contradictions in the plethoria there are of discourses compared to finding out the solution of a game already played by God (that is why I do not either solve crosswords – someone already solved it). The arts are in a discursive approach also worth their names as they can invent not yet formulated “truths” instead of only improvise around truths and aesthetics already inscribed in us by God or if it was Darwin or maybe Freud. To go beyond the logic we think there are in our presuppositions.

Where did I get all this from? Certainly not from my own head. I got it from Nietzsche, Derrida, Foucault, Laclau and Mouffe among others and from their interpreters such as Howarth and Torfing.

You may also ask it you need such an ambitious philosophical basis for your studies of planning processes in order to improve them in one way or another? Yes I think all scientists should adhere to some formulated understanding of knowledge at least. With the discourse theory approach I don´t have to bother so much about studies or researchers looking for the universal algorithm of Society which economists often do, as quite a lot of geographers and sociologists, not to mention those jurists who think that the law should be written in accordance with the law of Nature or the nature of Man. The approach also makes me more open minded and alert when looking at societal phenomena as I know that there always are different interpretations of what they are and that none can be claimed to be the true one. I also feel more embraced by and take research more serious when I have to include myself and my context and inclinations in the study. When it comes to the level of designing a study and choose a method we must remember though that discourse theory is a kind of meta-theory or meta-method for understanding and analysing Society. There does not come out very specific rules for how to perform your study. You have to think yourself but I am sure that having adopted a general perspective on Society like this it will inform your study also in detail at least your analyses of the findings.

Finally, who could challenge the perspective here outlined? I can think of the following main challengers:

  1. Those who believe that (wo)man is fully aware, rational, present in all his(her) capabilities and able to relate fully transparently to other (wo)men.
  2. Those who believe in global social truths and in “the scientific method” by which the scientist can dwell in a chamber detached from context, history, politics and personal failings.
  3. Marx and Fukuyama.
  4. Post-post-structuralists(?) = posthumanists(?)
  5. Those who reduce the social to a branch of biology – social formations are inscribed in the DNA-spiral. 
  6. Those who believe in a God that has a plan for us, or care about us in any other way.

 

 

 
 

NÄR JAG SKRIVER

det finns tre slags tilltal har jag lärt av den franske filosofen paul ricouer:
det vardagliga tilltalet
det vetenskapliga tilltalet och
det poetiska tilltalet
det vardagliga tilltalet är notoriskt ofullständigt och oprecist
men om mottagaren befinner sig i samma kontext som sändaren och ger sig in i samtal med henne kommer han så småningom att tillsammans med sändaren förstå ganska väl vad som sades

man gafflar tillsammans in en rimlig mening i budskapet
i det vetenskapliga tilltalet däremot försöker man använda sig av väldefinierade och som man tror precisa begrepp som inte skall ge utrymme för tolkningar
det poetiska tilltalet slutligen har vad de andra talen saknar

en mångtydighet i avsikt att berika världen med meningar som kanske varken sändaren eller mottagaren visste fanns att hämta i den klangbotten deras samlade erfarenheter utgör
detta tror jag på men jag tror också att det finns mellanformer och berikande kontaminationer men framförallt tror jag att vi inte har särskilt mycket koll på allt detta

vi är som den franske psykoanalytikern jaques lacan uttryckte det underkastade språkets symboliska ordning vars meningsskapande processer inte kan vara stabila eller domineras av en autonom vilja utan är beroende av en ständigt möjlig förskjutning av betydelser och definitioner
det medför att subjektets självförståelse måste förbli ofullständig
jaques derrida en annan fransk filosof talade om för oss att man inte kan definiera eller avgränsa genrer från varandra
man kan heller inte påstå att man talar sanning för det skulle kräva en väl definierad referensram inom vilken sanna påstående låter sig formuleras

men alla sådana väl definierade och avgränsade universa måste nödvändigtvis hålla något utanför sig för att bli just avgränsade
och detta något kommer förr eller senare att hemsöka texten och kräva en oändlig räcka av förklaringar och tillrättalägganden
man kan dessutom inte heller tala sanning alldeles av och med sig själv har man med derrida genomskådat och kommit bortom den typiskt västerländska föreställningen om vår fulla närvara i oss själva i tiden och i rummet

vi är fragment av en kultur och våra utsikter och påståenden om världen är i bästa fall vad nyktra författare skulle likna vid en sömndruckens

 

 

 
 

DEN FÅFÄNGLIGA VETSKAPEN

Bäst att få detta nedtecknat meddetsamma. Men jag ska inte säga en gång för alla. För samma fråga kommer jag att besvara lite olika varenda gång jag tar tag i den. Som jag redan visat i mina tidigare försök att formulera ett svar. Men vaddå för fråga? Jo hur jag – och tror jag många med mig – kan vara så säker på att världen som jag förstår den helt eller delvis är en konstruktion skapad av människorna i min kultur. Samtidigt som jag påstår så bestämda saker och blir så upprörd över vad jag påstår är alldeles verkliga orättvisor i världen och över hur vi handskar med den finita jord vi bebor. Över att jordens förmåga att föda oss håller på att ta slut. Ja hur kan det vara att jag inser våra tillkortakommanden när det gäller att förstå någonting om världen utanför våra hjärnor och ändå vill ändra den i en alldeles bestämd riktning. Beskatta de som har mycket pengar till förmån för de som har lite pengar. Till exempel. Och förbjuda flygplan. Jo det vill jag verkligen. Lika mycket som jag vill få folk i allmänhet att förstå hur kulturellt beroende våra föreställningar om världen och rättvisan är. Men hur går det ihop? Jag är ju ändå en och samma i de båda situationerna. Tror jag.

Jo det går ihop om jag påstår dels att allting vi uttalar oss om är i högre eller lägre grad uttalanden om något vi i vår kultur bestämt oss för att uppmärksamma och värdera på ett visst sätt. Dels att det faktiskt är skillnad på den slags sociala konstruktion jag gör när jag påstår något om det materiella dvs om världen. Jämfört med hur jag konstruerar samvaron mellan människor dvs samhället, och alla mina normer om vad som är eftersträvansvärt, vad som är  rätt och vad som är vackert. För att inte tala om hur jag konstruerar min religion. Men jag påstår också – och detta är det mest kritiska påståendet – att jag aldrig kan veta att jag har rätt om någonting eller att det ens finns något bestämt ”rätt”  eller ”sannt” att sträva efter. Men att jag trots det måste fungera i mitt samhälle som om det finns bra och dåligt, rätt och fel, farligt och mindre farligt, hållbart och icke hållbart. Och förlita mig på att det finns många i min omgivning och i min kultur som påstår detsamma. För det är naturligtvis vad som krävs om jag ska kunna fungera i samhället dvs i politiken i vid mening.

Men låt oss ta det från början. Låt oss tala om mig - och dig och dig och dig. Jag, min personlighet min karaktär, är en konstruktion eller konvention kan man också säga. Jag är inget fast med en objektivt sann karaktär. Det finns ingen essentiell Lasse Orrskog. Bara i det närmaste en oändlig massa olika möjligheter att betrakta och förstå mig. Ändå är ganska många människor hyggligt överens om vad slags människa jag är även om det alltid finns gott om svängrum i den sammanlagda bedömningen av mig bland mina vänner och bekanta. Men det finns inte hur mycket svängrum som helst. Därför att mina vänner och bekanta finns i samma kulturkrets och därmed är intränade i att bedöma mig i en viss uppsättning dimensioner och att värdera mina egenskaper efter vissa mer eller mindre explicita mallar som finns i den kulturen. Om jag skulle vistas en tid i en kinesisk eller afrikansk by och att människorna i den kulturen därefter skulle karakterisera mig skulle deras beskrivning och förståelse av mig säkert skilja sig ganska mycket från min vänkrets´ bedömningar. Och än större skulle skillnaden vara om man tänkte sig att jag skulle bedömas av en grupp männikor från medeltiden.  Sannolikt finns det också en skillnad mellan vad mina bekanta anser om mig och vem jag själv vill tro att jag är. Hur vi än ser på det gäller alltså att det inte finns någon essentiell Lasse Orrskog med en bestämd uppsättning egenskaper. Anledningen är både de parametrar efter vilka jag bedöms och att de värdeskalor man utgår från inte kan härröra från annat än i samhället ifråga förekommande konventioner (med ursprung från långt tillbaka i tiden och från trosföreställningar av olika slag).  Och förmodligen vet alla redan detta. Det finns ingen sann slutlig essentiell Lasse Orrskog och ingen i sten huggen Berit Janson heller för den delen.