Lars Orrskog: Derrida

 

 
 

 

SÅ SÄGER DERRIDA

människor är i sig bara minnen och förhoppningar
beviset på deras existens och identitet är de spår de
sätter i rummet
så problematiserar Derrida varat
liksom Frostenson är han uttalat antimetafysisk:
det finns ingen yttersta grund
det finns inget essentiellt
det finns absolut inte någon gud och
det finns inget paradis från vilket vi fallit
Derrida smular med sin dekonstruktiva metod
sönder alla texter med anspråk på en yttersta grund
eller yttersta avsikt
- ett telos -
allt är ansatser till försök till mening
vi får leva så gott vi kan med den insikten

 
 

 

TILLBAKA TILL DERRIDA

Derrida har väldigt många olika projekt men alla kan sägas handla om att desavouera eller destabilisera våra västerländska fundament för vetskap och tänkande
till det han desarmerar hör föreställningen om skrivandet men också om skrivandet som sekundärt i förhållande till talandet vilket i sin tur brukar uppfattas som sekundärt till tänkandet

skrift tecken symboler och ornament har ett värde i sig bortom talet utan vilka vi inte heller kan tänka eller tala en egen lärdom han kallar grammatologi

sedan desarmerar han föreställningen om att det finns system som är sanna som totaliteter och menar i stället att det alltid finns något som tagits bort för att skapa ett system och att detta som tagits bort alltid tenderar att komma tillbaka på ett för systemet störande sätt
jag tror att hans påståenden om de nödvändiga supplementen hör ihop med detta om systemens
ofullständighet

han destabiliserar mer än något annat den västerländska metafysiken
det vi har som yttersta grund för våra föreställningar om världen och vårt vetande
till den västerländska metafysiken hör gud teleologin utvecklingen subjektet och människans fulla medvetande och närvaro samt alla motsatspar med sina respektive preferenser:
ond / god; sann / falsk; öppen / sluten; hög / låg
han visar hur beroende vi i vårt tänkande och vetande är av denna metafysik men också hur ogrundad den är

hans dekonstruktion av texter leder till att genrena börjar gå in i varandra
man kan inte med exakthet skilja den ena vetenskapen från den andra eller vetenskap från politisk filosofi eller filosofi från poesi
han prövar också att utveckla andra mer lekfulla öppna och förlåtande villkor för vetandet
till dessa ordlekar hör hans anagram och poesier
han ville materialisera språket få det att dofta

språket är inte bara innebörd utan också ljud och tecken alliteration och homonymer form färg och ljud
ljudet av reservoarpennans rispande i pappret till exempel
så lustfyllt allt detta är
fast det i stora stycken går på tvärs mot det mesta man inte lärde sig i skolbänken
eller just därför

 
 

 

DERRIDA

allt är förut eller förhoppningar om något kommande
ingenting är i sig och det finns ingen identitet
bara en envis likhet mellan våra utsagor och de spår vi sätter
spåren i rummet är bevisen för att vi levt
olika spår relaterar till varandra och skapar en topografi av mening åt landskapet
men all mening hotas nu av framtiden

 
 

 

MÄNNISKAN VILLKOR (enligt Derrida)

postprincipen säger Derrida är att vänta på meddelande från sig själv eller någon annan
men meddelandet kommer kanske inte fram och mottagaren kanske inte finns där när meddelandet kommer
det är denna vetskap som gör oss till människor
att vara människa är att veta att man kan försvinna
vetskapen om att vi kan förlora den andre är förutsättningen för kärlek

 
 

 

DERRIDA SADE ATT

de tecken med vilkas hjälp vi identi-
fierar genren bildar inte själva någon klass
han drar slutsatsen att textens deltagande i genren
aldrig är en ren tillhörighet
den paradox han utnyttjar är att en total slutenhet hos texten skulle omöjliggöra en klassifikation medan frånvaron av slutenhet hindrar varje definition från att bli definitiv