Lars Orrskog: Laclau och Moouffe

 

 
 

 

 

Diskursanalys - som är sättet att förstå diskurser - bygger på tre fundament. Det första är att världen som vi ser och talar om den är en social konstruktion. Vi ser den värld vi vill se. Dvs den som konventionerna i samhället bjuder oss att se. Vi ser den som vi blivit lärda att se den. Det finns inte någon entydig värld med entydiga funktioner utanför våra föreställningar om den. Åtminstone behöver det inte finnas någon sådan för att vi ska kunna leva i världen.

Den andra fundamentala insikten är att språket är det instrument varigenom vi tränas in i den gällande konventionen. Det är med språkets hjälp vi bemästrar världen och gör den begriplig: vi ser vad vi säger. Det tredje fundamentet gäller just makt och innebär att den som bestämmer över pratet om naturen och kulturen har en avgörande makt över hur det hon talar om skall behandlas. Diskursanalys är således en metod att genom språkanalys komma underfund med hur olika grupper i samhället försöker bemästra världen och konkurrera med andra grupper och andra diskurser om makten över den

 
 

 

10-12-10

Laclau & Mouffe

Fragment om Sanningen

I David Howarths bok om diskursanalys finns en redogörelse för Laclau och Mouffes diskursteori som faktiskt ger svar på min svåra fråga: hur man kan påstå att något är sant när man är diskursivt och socialkonstruktivistiskt orienterad. Jag citerar rakt av några avsnitt på sidorna 130-132:

Diskursteorin analyserar diskursers eller ”ideologiers” framväxt , konstruktion och logik, och diskurser konstituerar således delvis sociala aktörers ”sociala världar”. Förespråkarna för dessa diskurser försöker rekrytera andra sociala aktörer till sina skiftande system av sociala praktiker.

Diskursteoretiker är samtidigt angelägna om att ge beskrivningar av faktiska diskurser. Sanningskraven hos dessa bedömningar måste bedömas och det är i det sammanhanget frågan om sanning och falskhet blir relevant.

Frågan som bl a Rorty ställer är om alla bedömningar står i samband med olika ramar. Och är därför alla ramar lika giltiga?

Kritikerna utgår vanligtvis från det klassiska epistemologiska postulatet om förhållandet mellan vårt språk och världen, och särskilt att kunskap är beroende av någon sorts korrespondens mellan utsagor och fakta. Det förutsätts också att alla diskurser är hermetiskt tillslutna och därför med nödvändighet inkommensurabla. Men Laclau och Mouffe ifrågasätter dessa antaganden. De iognorerar inte utsagors sanning och falskhet inom ett paradigm.  De hävdar snarare i linje med den senare Wittgenstein, Heidegger och Stanley Cavell att vi måste dela vissa kriterier för objekts och praktikers mening innan vi kan framföra några kunskapsanspråk om den. Att inte dela sådana kriterier skulle vara att undergräva vår förmåga att hänvisa till olika objekt och praktiker i våra sociala världar. Det betyder att dessa bedömningar är beroende av de normer vi komit överens om i den särskilda livsform eller i det särskilda paradigm som vi befinner oss i.

Det är viktigt att betona att Laclau och Mouffe inte bestrider möjligheten att förstå andra livsformer eller konkurrerande diskurser inom samma livsform. Men för att förstå och kunna bedöma andra diskursiva former måste man förstå de logiker och referenskriterier som ligger till grund för dem. Eftersom diskursiva former i grunden är relationella enheter som alltid hänvisar till andra diskurser och diskursordningar är detta både möjligt och lämpligt. Det är därför diskurser aldrig kan vara hermetiskt tillslutna – deras identiteter bygger på relationer till andra diskurser – som det alltid finns möjligheter till utbyte och kommunikation med.

Men Laclau och Mouffe menar faktiskt att om vi ska göra en bedömning mellan olika diskursiva former så är det omöjligt att omfatta en helt objektiv ståndpunkt. Det beror på att varje bedömning förutsätter att man tillhör ett särskilt system av betydelser och värden. Men detta utesluter inte möjligheten att vissa förklaringar av sociala och politiska fenomen genom att angripa teoretiska antaganden och inkonsekvenser i konkurrerande angreppssätt och presentera argument och belägg som skulle ha större  övertalningskraft än andra förklaringar och tolkningar. Men detta råder dock inte bot på den paradoxala konsekvensen att det kanske inte kan skapas någon gemensam grund för olika paradigm. Ur det perspektivet är ”inkomensurabilitet” mellan olika diskursordningar en inneboende fara som kanske bara kan ”lösas” genom övertalning eller omvändelse (Kuhn).

 
 

PS Jag stötte på min gamla idol Caroline Merchant i en stor bok om människans påverkan på naturen. Där skriver hon – igen – att våra sociala system, våra produktions- och konsumtionsmönster, vårt förhållande till naturen / ekologin, våra myter och våra kunskapssystem beror av varandra. Vårt förhållningssätt inkl kunskapssyn och värderingar är idag hårt bundna till den kapitalistiska ordningen och vårt parlamentariska system. I ett annat framtida produktionssystem och kanske annorlunda slags demokrati – säger jag – kommer vi inte bara att förhålla oss annorlunda till naturen utan också ha ett delvis annat kunskapssystem / ett annat universitet. DS